Ibland njuter jag av höstens färger. Ibland ser jag små saker i vardagen som får mig att le och bli alldeles varm i kroppen. Ibland känner jag glädjen i små obetydliga ting.
Jag är diagnostiserad (säger man så?) med en depression och ångest. Jag har gått hos en KBT-terapeut och jag har fått verktyg att kunna bekämpa mina dystra tankar. Jag mår inte helt bra men jag är på rätt väg. Fortfarande får jag små bakslag då jag bara känner smärta, både i kroppen och i själen. Min kropp säger ibland ifrån.. Jag känner mig sjuk, full med feber, jag har huvudvärk och jag har ont i kroppen. Jag har förstått nu att det är kroppens sätt att tala om för mig att det är dags att tagga ner, att tänka på MIG.

Jag ser ljuset i den mörka tunneln. Jag kan t.o.m ta på det. Känna värmen på min handrygg. Och jag verkligen njuter av både ljuset och värmen. Det gäller att passa på, det har jag lärt mig. Den hårda vägen..